längtar efter mig själv

Det är så lätt att skriva ut på sin blogg att man är full av liv. Att man i sitt liv ska besöka länder som strålar, ställen som man bara ser på instagram och att man ska göra allt det där som man drömmer om. För det är ju SÅ jag att göra allt det där. Men det är så lätt att låta en tanke bara vara en tanke.

Nu tog jag det "lilla" steget, trodde jag, när jag bokade en biljett till Thailand och en hembiljett ifrån Bali 2 månader senare. Detta var ju ingenting jämfört med allt jag skulle göra i livet. Tänkte jag.

Efter ett traumatiskt 2014 är jag lite ärrad, eller väldigt ärrad och ibland känner jag inte igen mig själv. Ångesten ligger liksom och gräver i mig. Ibland längtar jag så mycket att jag inte kan sitta still, för att i nästa sekund gråta av seperationsångesten som uppstår i mig. Jag ska lämna allt som heter trygghet. Och tryggheten är det enda som hållt ihop mig någorlunda de senaste. Jag var inte så förr, jag var så jävla orädd.

Men det viktigaste av allt: Jag har bokat de jäkla flygbiljetterna. Jag ska åka. Jag har insett att denna resa inte är något litet längre, utan detta steg är stort för mig i dagsläget. Saker i ens liv påverkar hur man blir. Ifrån att vara vara livets drömmare till att vara den rädda tjejen som inte vill lämna sina rutiner hemma.

Men jag vill inte vara den tjejen. Jag vill vara hon som jag alltid velat vara. Så därför åker jag, rädd, vilsen men så jäkla peppad. För jag vill växa igen. Bli den Elin som jag ÄR. Få upp självförtroendet igen.

Jag längtar efter att bli mig själv till 100% igen.

Gillar

Kommentarer

anonym
,
Hej Elin, Jag hittade din blogg via en kompis och nu tittar jag in titt som tätt. Jag känner igen mig själv i mycket av det du skriver, speciellt med ångesten av att lämna tryggheten. Jag har under hela min uppväxt präglats av hemlängtan, hade svårt att sova hos kompisar när jag var mindre osv. Det växte bort efter att jag åkte på konfirmationsläger, då var sov jag borta 14 dagar utan hemlängtan. Men när jag i våras (2014), 19 år gammal (94:a) skulle åka till Australien i 6 veckor hade jag panik. Mina kompisar bokade på en 3 månaders lång semester, medan jag kände att jag ville ta lite i taget och se hur jag kände. Jag är så fruktansvärt hemmakär och i stort behov av trygghet, att lämna allt och åka till andra sidan jordklotet var ett stort stort steg. Jag hade sådan fruktansvärd panik dagarna innan, jag var besviken på mig själv att jag inte kände den glädjen och peppen som mina kompisar kände över resan, att jag mer kände mig stressad och visste inte om jag skulle klara det. Min målmedvetenhet har hjälpt mig i många lägen, när jag väl bestämt mig för något så gör jag det. Därför var det en självklarhet för mig att sätta mig på planet, man kan ju inte veta hur det kommer att vara, om man inte ens ger det ett försök. Mamma peppade mig med att säga, att det är ju så att man bara är 1-2 flygplan bort, jag kunde åka hem dagen efter jag landat i Australien om jag hade velat. De första dagarna var jobbiga, jag längtade hem till tryggheten. Men dagarna gick och efter ett tag kändes resa bara kul. Hemma står tiden still lite och jag insåg att det jag fick vara med om var livserfarenheter jag kommer leva på hela livet. Innan jag åkte, tvivlade jag nästan på mig själv om jag skulle klara av att flytta hemifrån. Resan gjorde att jag växte så mycket som människa, jag insåg att jag klarade mig själv, behöver inte mamma och pappa vid min sida hela tiden. När jag kom hem var jag en förändrad människa, mer levnadsglad, vågade kasta mig ut och göra saker jag aldrig gjort tidigare.
elinskoglund
elinskoglund ,
Tack för din fina kommentar! Gud vad glad och peppad jag blir av att höra att ångesten går över, precis som jag hoppats på! Jag tror verkligen att jag efter några dagar kommer att komma in i det och bara njuta av resan. Kram på dig.
nouw.com/elinskoglund
kikkiakesson
kikkiakesson,
Hej Elin! Jag måste bara säga att du skriver & formulerar dig som en Gud! Jag har levt med en depression i något år, och mycket av det beror på mitt kontrollbehov. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna släppa på tyglarna. Nu står jag här, och ska resa på en språkresa till sommar. Det är inte lika stort steg som du vågar ta, då vi har ledare med oss, men det är ändå ett steg på vägen. Jag beundrar dig så mycket för att du vågar ge dig ut, vågar möta din rädsla. Mitt kontrollbehov gör att jag oroar mig över min språkresa, då jag inte kan påverka så mycket när jag väl är där nere, men attans vad jag längtar! Kram på dig, och tack för att du delar med dig av ditt liv.
nouw.com/kikkiakesson