BLACK LIVES MATTER

Jag är uppväxt i en värld av trygghet. Jag har alltid vaknat upp i ett hem med föräldrar, syskon och frukost på bordet. Jag har blivit körd till träningar, fått veckopeng och blivit uppmuntrad till att våga följa mina drömmar. Vid middagsbordet har vi alltid haft livliga diskussioner där vi pratat världen och politik. På vinterloven har vi upptäckt världen tillsammans. Jag har sett delar av vår värld, där alla inte har det som oss. Men jag har också sett lyckliga barn, i byar, där husen är byggda av lera. De där barnen har egentligen ingenting, förutom varandra. De skrattar och badar i havet med sina kläder på sig.

Jag minns tydligt när vi var i Sri Lanka 2016. Våra första dagar spenderade vi i en by, där vi var de enda med vit hy. När vi var på stranden kom det ofta fram personer till oss, för att titta på oss. Vi såg ju så konstiga ut. Det är den enda gången i mitt liv där jag känt mig obekväm för min hudfärg. Några dagar senare åkte vi vidare till en annan strand, fylld med vita turister och de enda mörkhyade man såg då var försäljarna längst stranden.

Jag är född vit och redan där hade jag försprång i livet. Utan att ens veta om det. I hela mitt liv har jag levt, i tron om att alla är lika mycket värda. Men jag föddes vit och vet därför inte om hur de som föddes med annan hudfärg, fått ta sig igenom livet. Hur de känt sig utanför, men främst, rädda. För att de blivit behandlade som att de inte är lika mycket värda. Jag är uppväxt i en bubbla av trygghet och jag tror att många som kommer från en uppväxt som min, är uppfostrade med att vilken hudfärg man har inte spelar någon roll. Men så fort man kliver ur den där bubblan i trygga Sverige, ser man en värld där poliser mördar människor pågrund av deras hudfärg.

Jag vill hoppas och tro att vårt land inte är i närheten av USAs skeva världsbild. För jag har aldrig sett hudfärg, religion eller ursprung. Återigen, har jag blivit uppfostrad till att alla är lika mycket värda.

Jag har haft svårt att ens ta in det som har hänt senaste veckorna. För det är så långt bort från den värld jag lever i. Men jag har vaknat nu och ser. Jag ser hur mycket vi har att jobba med. Min röst är varken starkast eller högst. Men jag har en röst och jag väljer att använda den nu. Jag vill vara med och förändra. Hur jag ska förändra, det vet jag inte ännu. Men det jag vet är att jag vill göra något mer än att bara lägga upp en svart bild på Instagram. Jag vill använda mina sociala medier till att sprida budskapet - att vi alla skrattar på samma språk. Låt detta bli början på en förändring av vår värld. En förändring mot jämställdhet, på riktigt.